Händerna var svettiga, hon orkade inte springa mer, blodet rann över hennes ansikte. Ett slag mot tinningen, två slag, tre slag, ett slag till hade dödat henne men hon blev räddad.

Ceslie växte upp i en gång vacker by, som nu var täckt av betong och mörker. Hon hade födds i den före detta idyllen och hon tänkte bo kvar här på grund av ett löfte hon gav som liten; när du kommer tillbaka finns jag här. Det var det sista hon sa till Tnio innan hans familj flyttade över halva jordklotet. Hon hade inte hört av Tnio sen dess. Ibland undrade Ceslie om han var död, det kunde ju alltid ha hänt, men hon var övertygad att han levde. Fjorton år hade passerat och Ceslie var på väg att ge upp och flytta. Men hon hade lovat, lovat Tnio, den ända person som hon ville veta av, alla andra kunde slänga sig i soporna.

En pizza i mikron och dr. Phil på tv. Hon skulle ta det lugnt idag. *Pling* pizzan var färdig, hon lät innehållet glida ur förpackningen och ner på tallriken. Ceslie gick till vardags rummet och satte sig i soffan. På dr. Phil var det en tjej som inte fått träffa sin mamma sedan barnsben, hon hade fått växa upp med sina syskon hos deras pappa som slog och utnyttjade dem, då mamman hade blivit hotad att fadern skulle döda barnen om hon skulle leta efter dem. Ceslie stängde av tv:n, hon visste inte riktigt varför, hon orkade bara inte titta något mer.

Det knackade på ytterdörren, knackningarna ekade i den tomma lägenheten. Ceslie vaknade, hon hade nog slumrat till en stund, hon gick till dörren och öppnade. Det stod en lång, sol brun och välbyggd man framför henne, han hade bruna dreadlocks, slappa kläder och solglasögon, trots att det var mörkt. Han tog ett steg närmare, ofrivilligt och litet rädd tog Ceslie ett steg bakåt.

-       Du måste gömma mig, sa mannen.

-       Vem är du? Frågade Ceslie och försökte dölja darrandet i sin röst.

-       Minns du inte mig? Det är ju jag, Tnio.

-       Tnio? Jag trodde aldrig du skulle komma tillbaka.

-       Här är jag och jag måste be dig om en tjänst.

-       Kom in så kan du förklara, vill du ha något att dricka?

-       Har du öl?

Ceslie gick till kylen och letade efter några öl, hon själv brukade inte dricka så mycket, så den ölen hon hittade vart troligtvis kvar efter någon efterfest med polarna. Hon kom ut till vardags rummet igen och upptäckte att hon inte städat på ett tag.

-       Du är dig lik ser jag, fnittrade Tnio när han ställde sin öl på vardagsrumsbordet som var fullt av disk.

-       Förlåt jag väntade mig inte besök, sa Ceslie rodnandes och började plocka undan disken.

Tnio hjälpte henne med att plocka undan. De satte sig ner i den slitna soffan och började prata. Det visade sig att Tnio hade varit tvungen att fly från Australien för att han spelat bort en massa pengar som han lånat av ett gäng i Sidney. Han hade inte råd att betala tillbaka, så han flydde tillbaka till Sverige i hopp om att finna Ceslie vilket han gjorde.

Tre dagar sen Tnio kom tillbaka in i Ceslies liv, nu var de tvungna att fly för sina liv. Gänget som Tnio lånat pengar av hade nämligen kommit hit till Sverige och var på spåret att hitta dem. Tnio sa att de var tvungna att flyga ner till Göteborg, men just när det var på flygplatsen hade ett visst gäng precis anlänt och de fick syn på Tnio. Jakten hade börjat.

Över rullband och under trappräcken, genom tullen och ut på gatan. De sprang tillbaka och förbi Ceslies lägenhet, ner mot Pressbyrån och vidare mot centrum. En återvändsgränd, det Australienska gänget stod mitt framför dem. Allting var suddigt, Ceslie kände en varm hand mot sin nacke, huvudet dunkade liksom hjärtat pumpade. Ett slag i väggen, hon visste att det var meningslöst att streta emot, två slag, hon hörde hur Tnio kämpade, tre slag. Det blev svart. Allt det här är fel, så här ska det inte vara. Allt var som i vilken bok som helst, hon ville bara vakna upp och leva ett normalt liv.

Tre skott.

Ceslie vaknade upp, hon såg två av gängmedlemmarna ligga döda på marken. Tnio låg också på marken med ett skott i armen, Ceslie reste sig upp och tog av sig tröjan, hon lindade den runt hans skadade arm och hjälpte honom upp.

De överlevande tre i gänget hade sprungit sin väg, men de var fortfarande ute efter Tnio. Ceslie tog pistolen som låg på marken och stoppade ner den i byxlinningen. Hon tog Tnio i handen och de började springa.

Händerna var svettiga, hon orkade inte springa mer, blodet rann över hennes ansikte. Ett slag mot tinningen, två slag, tre slag, ett slag till hade dödat henne men hon blev räddad. Räddad av Tnio. Som hon saknat i så många år. Tnio som hade slagit ner en av gangstrarna och tagit dennas pistol, blivit skjuten i armen och skjutit tillbaka, dödad två av dem.

Nu sitter Ceslie och Tnio där, på ett tåg till Uppsala. Alltid på flykt, men de har varandra.

Slut.